Hej! Idag denna blåsiga höstdag sitter jag alltså vid matbordet och skriver mitt första blogginlägg. Jag heter Robin är 23 år gammal och arbetar som Personlig tränare. På denna blogg kommer jag att berätta om mig själv och min bakgrund så att ni vet vem jag är. Jag kommer också skriva mina tankar om träning och kost så ni får inspiration och idéer i er träning och vardag.

Jag startar med att berätta om mig själv och eftersom mitt liv mest har handlat om sport och framförallt om ishockey så kommer detta inlägg handla mycket om just ishockey och hur det speglat mitt liv. Jag är uppvuxen utanför Valdemarsvik en fin kommun med drygt 7000 invånare belägen 7 mil ifrån närmaste storstad Norrköping. Pappa skickade iväg mig på ishockey i 4 års åldern och sporten blev min stora passion i livet. Som många andra hockey tokiga kids så drömde jag om att spela NHL en vacker dag. Som för många andra så stannade det vid en dröm. Jag spelade i moderklubben Valdemarsvik tills sista året på gymnasiet. I Valdemarsvik så bildade jag ett radarpar tillsammans med Jonathan Andersson som idag spelar för AIK. Inför sista året på högstadiet så beslutade jag och Jonathan oss för att spela för Vita Hästen i Norrköping. En resa som för mig var 14 mil tur och retur med 4 träningar och två matcher i veckan. Det blev mycket bilåkande och där har jag mina föräldrar mycket att tacka för! Det blev en händelserik säsong där vi lyckades ta oss till SM gruppspel där vi ställdes mot Leksand,Brynäs och Frölunda det blev förlust i alla matcherna trots att vi stod upp bra och spelade jämt mot dessa topplag.

Samma år var det också dags för den klassiska turneringen TV-pucken. Just detta år så skulle svenska ishockeyförbundet sänka åldern för tv-pucken. Våran årskull 93 fick då spela en turnering som hette Rikspucken och spelades i Kungsbacka i Göteborg. Jag hade haft en toppen säsong och i sista seriematchen innan cupen så får jag en tuff tackling mot sargen och jag känner direkt att det tog illa. Tankarna börjar snurra då det är en vecka kvar till turneringen. Det är revbenen som fått sig en törn en rejäl sådan eftersom jag har hög smärttröskel. Jag gör en träning med laget innan vi åker, smärtan är påtaglig men jag säger till tränaren att jag är okej och ska med och spela. Jag har en viktig roll i laget och ska spela i första kedjan. Turneringen är också ett bra skyltfönster för kommande sökning till ishockeygymnasium. Jag kan spela 4 byten innan jag åker på en ordentlig tryckare och i det läget är det bara att kasta in handduken. Besvikelsen är stor att behöva åka hem och inte kunna spela. Skador är något som har förföljt mig genom åren. Efter den turen så är det dags för gymnasium och jag skickade iväg några intresseförfrågningar. Första gymnasiet som svarade var Grums i Värmland jag åkte dit och provtränade det kändes bra och jag tyckte att det kunde vara en bra plats att utvecklas på. De spelade trots allt högsta J18 serien och i den näst högsta J20 serien. Jag blev en ledande spelare och bidrog med poäng och en jävla vilja att vinna. I Grums blev det 3 år med mycket hockey och många nya erfarenheter rikare. Flyttlasset drog vidare till Huddinge för att testa på den högsta Juniorserien J20 Superelit, säsongen blev inte som jag hade tänkt mig. En tuff liga med många skickliga ishockeyspelare där vi mestadels förlorade och slutligen halkade ut via kval. Efter den säsongen vände jag tillbaka till Grums där det satsades för att gå upp en division. Där fanns den bästa tränaren jag har haft Johan Pennerborn som idag är assisterande tränare i Färjestad BK. Vi lyckades komma till kvalet men där tog det stopp som vanligt för Grums del. Kval har inte varit deras starka sida de senaste 10 åren. Säsongen efter blev en mellansäsong för Grums del.

Jag fick kontakt med Köping som också skulle göra en satsning det blev så att jag och min sambo flyttade dit för att spela ishockey respektive innebandy. En allvarlig höftskada uppkom några månader in på säsongen. Det va slutspelat för min del. Den höft skadan känner jag av varje dag. Jag kommer att berätta mer om skadan i kommande inlägg. Laget lyckades efter en makalös säsong ta sig upp i Division 1. Jag fick erbjudande att gå in i en tränarroll som assisterande tränare säsongen därpå. Jag provade några månader men suget och längtan till att vilja spela ishockey gjorde att jag kände att det här med att vara tränare vid 22 års åldern och att inte kunna göra det som jag älskar blev för mycket. Jag valde att hoppa av. Perioden som kom blev en enda lång deprimerande mardröm. Från att ha en ishall och ett lag att gå till varje dag till att istället tillbringa mycket tid på soffan och med mängder av rehabilitering för den svårt skadade höften, det innebar allt annat än tuff träning som jag var van vid. Nu bor jag i Karlstad sedan augusti och har börjat ett nytt kapitel här som personlig tränare. Min sambo har också fått komma hem och spelar för Karlstad IBF som spelar i den högsta serien i innebandy. Riktigt roligt för henne! Det var allt för denna gång. Hoppas ni har haft en trevlig och intressant läsning som väckt ett litet intresse för att följa mig vidare!

cropped-cropped-IMG_2763-1.jpg