Idag ska ni få läsa om min höftskada som har varit en envis följetång de senaste två åren. Skadan har satt djupa spår i mig som person men samtidigt gett mig erfarenhet och styrka som person. Det hela startade med att jag fick ont i höften under hösten 2011 i samband med en ishockeyträning. Jag gick till alla möjliga terapeuter som kiropraktörer, kinesiologer och sjukgymnaster som försökte förstå och hjälpa mig med min skada. Tiden gick och jag kände att det inte blev bättre. Jag fick hjälp att få en tid hos Färjestads sjukgymnast Mattias Hell som var säker på sin sak att det var höft inpingement. Alltså broskpålagringar som gör det trångt inne i höftleden. Flera Färjestad spelare hade opererats för det. Det skulle krävas en titthålsoperation efter säsongen, men jag spelade av säsongen med min envishet och jävlar anamma. Rehabiliteringstiden var 4-6 månader vilket jag kände inte var speciellt lång tid. Diagnosen höft inpingement var väldigt ny i Sverige och det fanns inte många som visste någonting om skadan. Jag fick operera mig i Göteborg på ifk-kliniken där Leif Swärd arbetade. En av Sveriges bästa ortopeder inom idrottskador. Operationen gick bra och jag var snabbt uppe på benen och rehabiliteringen gick framåt. Jag kunde spela ishockey igen efter 4 månader. Det som man oftast gör när rehabiliteringen är över är att man struntar i att göra övningarna som kroppen behöver för att hålla sig skadefri. 

Jag upplevde inte problemen fören i november 2014 igen. Då jag fick en tackling på isen i samband med en ishockeymatch. Smärtan var brutal. Jag gick till flera olika sjukgymnaster, naprapater, kiropraktörer, kinisiologer men ingen kunde hjälpa mig. En del sa att jag hade en bristning i iliopsoas, nån sa sträckning… Till slut fick jag en tid för röntgen, vilket visade på höft inpingment igen..

I mars år 2014 gjorde jag en ny titthålsoperation där min inpingement skulle avlägsnas. Operationen gick dock inte som planerat.. Mitt under operationen brister benet totalt för läkaren som inte förstår någonting, det finns alltså inget ben. De tvingas att akut avbryta operationen och jag körs tillbaka till uppvaket. När jag vaknar upp i tron om att min operation gått som planerat får jag nyheten att de har upptäckt något i höften. De vet inte vad det är men det är något som har ätit på benet så endast 1/3 återstår.. Till en början tror de att det är en cysta men kan inte säga något säkert.

Det som de är säkra på är att det är oerhört stor frakturrisk därför skickas jag hem samma dag i rullstol och fick absolut inte belasta benet. Det blev en stor omställning, från att ha trott att det skulle bli en enkel och lyckad operation som den första jag gjorde 2011 skickades jag nu hem på obestämd tid i rullstol med något i benet  jag inte visste vad det var. dessutom bodde vi i lägenhet på andra våningen vilket gjorde att jag inte kunde ta mig in och ut, utan jag blev fast i lägenheten om dagarna och kunde i stort sett inte göra någonting själv utan behövde hjälp med allt! Jag fick ändå relativt snabbt komma på magnetröntgen och datortornografi för att ta reda på vad som egentligen fanns där i mitt ben. Efter påsk fick jag tid hos onkologen på Karolinska, jag och min flickvän åkte dit för att få besked. Där träffade vi Otte Brosjö som berättade att jag hade en så kallad jättecellstumör. Den är ovanligt förekommande i höften men har i flera fall funnits i b.l.a knän. Den var till vår lättnad godartad och skulle behandlas med sprutor i åtta månader. När behandlingen var klar gjorde jag min slutoperation där de fyllde igen hålet efter tumören. Idag mår jag bra. Jag har fått ett rehabiliterings upplägg av Seth som jag tror stenhårt på. Detta arbetar jag med dagligen för att bli helt återställd.

Enligt wikipedia är detta den enda skelettcancerformen som kan vara godartad. Utöver tumören så hade jag även broskpålagringar på caput (ledkulan) det innebär att höftkulan inte är rund för att brosk har kommit till och gjort kulan ojämn. Sedan hade jag även pincer i höften vilket innebär att någon del av acetabulum (ledpannan) har för mycket överhäng av ben och orsakar smärta när mjukdelar och ben kommer i kläm. Det sista läkaren gjorde var att ta bort min labrum broskskiva för att den var helt demolerad. Labrum har visat sig spela en viktig roll för höftledens normala funktion. Den absorberar stötar, smörjer leden, fördelar trycket och stabiliserar leden. Den vanligaste skademekanismen är långvarigt tryck och onormal belastning på caput och acetabulum. Dvs Pincer och Cam förändringar. Så min status är att jag fortfarande har cam förändringar och inget labrum på vänster höft. Ska jag åtgärda dessa problem? Nej inte genom operation iallafall. Det är slut på operationer. Det är oftast den snabbaste vägen men snabbaste är inte alltid den bästa. Jag ska ge min kropp tid för att läka ihop. Jag förstår varför jag har drabbats av denna ”hockeyhöft” svaret är…. Jag har spelat ishockey med många träningar i veckan sen jag var 6 år. Jag har kört tung styrketräning sen jag var 15 år. Jag har dessutom löpt 1000 tals mil. För att bli bra på ishockey? Hm hör ni hur dumt det låter? 3 elitidrotter fastän jag bara vill bli bra i ishockey. Är det konstigt att mina höfter mår som de mår? Lyckligtvis håller fysträningen på att förändras till det bättre nu på senare dagar. För självklart ska vi inte hålla på med tung styrketräning och lång löpning när vi ska spela ishockey. Vi ska istället ta hand om våra höfter och resterande delar av kroppen under försäsongen. Så att våra höfter har rörligheten och stabiliteten. Identisk belastning skapar skador. Därför måste kroppen få göra de rörelser som den älskar och måste ha. Att vi faktiskt tränar på de rörelser som händer i vardagen/idrotten. Förbereder kroppen på den enorma kraft och belastning som vi utsätter den för. Principen vi blir bra på det vi tränar, är bra att ha i bakhuvudet 🙂 Det är ganska frustrerande som den träningsmänniska jag är. Att nu tvingas hålla igen i träningen pågrund av höften. Ingeting kan förstöras i höften. Men att träna med smärta är inget som är hållbart över tid. Skadan har varit påfrestande för mig och det har verkligen varit en tuff tid. Det som blev väldigt lyckosamt för mig var att pågrund av skadan så utbildade jag mig till personlig tränare och upptäckte 3D-funktion där det finns många underbara personliga tränare som verkligen försöker få människor att undvika skador och må bättre här i livet.

Det jag har lärt mig de senaste månaderna om kroppen och dess biomekanik, om hur vi kan skapa de optimala förutsättningarna för en fungerande kropp i funktion har jag mycket att tacka Seth Ronland och Andreas Öhgren för. Utbildningen som jag går hos dem har verkligen öppnat ett nytt tankesätt kring träning. Det handlar inte enbart om att träna muskler, vår kropp är så mycket mer än det. Synd att denna utbildning inte kom några år tidigare då hade många av mina problem inte uppstått. Nu består min kundkrets mycket av människor som har ont i höften. Men även på andra ställen som ryggen eller knän, jag arbetar lite annorlunda med skador än många andra då jag alltid ser till individen och tar fram de övningar och rörelser som passar just dig bäst! Jag tror på att rörelse i så stor grad som möjligt är det bästa i de allra flesta lägen. Eftersom jag varit skadad en del själv och vet hur det är att ha ont och vara begränsad så vet jag även hur viktigt det är att jobba på rätt sätt med sin skada och att hela tiden jobba i framgång! Jag tycker inte att någon ska behöva dras med skador därför kommer jag göra precis allt jag kan men hjälp av min kunskap och filosofi gällande träning och rehabilitering för att hjälpa dig att bli skadefri! Tveka absolut inte att höra av dig till mig om du behöver hjälp! Oavsett om det gäller en skada som du har eller om du hör till dem som helt enkelt bara vill ha hjälp med sin träning eller kanske gå ner i vikt? Jag hjälper mer än gärna till att förbättra ditt liv och bli den bästa versionen av dig själv!

”Tar du dig inte tid för skadeförebyggande träning så kommer du snart få ta dig tid för rehabilitering”

 

img_1561

 

 

 

4j6ua5iwhgsoypuuthme