En viktig fråga är den om psykisk ohälsa. I länken nedanför är det en artikel om Linus Thörnblad som var en framgångsrik höjdhoppare, han tvingades ge upp sin karriär pågrund av psykisk ohälsa. En läsvärd artikel om idrottens baksida.

http://www.dn.se/sport/linus-thornblad-idrotten-tar-inte-vara-pa-mina-erfarenheter/

Efter jag tvingats sluta med ishockeyn pågrund av skada har jag upplevt en psykisk ohälsa. Ishockeyn var mitt liv, det var min identitet och min självkänsla skapades genom ishockeyn och träning. Jag tänkte ishockey 24 timmar om dygnet. Jag hade en dröm att en dag kunna livnära mig på min idrott. Jag tränade hårt men fel, men var samtidigt noga med att ta hand om kroppen, åt bra och gjorde många bra grejer för att ge mig chansen att lyckas. Tyvärr kom jag inte så långt som jag ville, min höftskada satte stopp vid 21 års ålder. Det hade jag verkligen inte tänkt mig, jag trodde min kropp kunde ta sig igenom varenda skada. Så är inte fallet för min kropp är ingen maskin som klarar hur många smällar som helst. Perioden efter skadan och när jag var sjukskriven i åtta månader var tufft. Ifrån att vara aktiv och fri så satt man i en rullstol. Timme efter timme dag efter dag och vecka efter vecka så satt jag i lägenheten. När jag fått släppa ifrån mig rullstolen så blev det kryckor och jag gick till ett sunkigt gym och gjorde mina rehab övningar nästintill varje dag, ett tips försök att göra din rehabilitering med någon vän eller tränare för att det kan bli riktigt tråkigt emellan åt och du kommer att komma tillbaka snabbare om du har någon med dig på vägen. Det är så viktigt att prata med andra människor och hitta på roliga saker även om det är tufft och omotiverande. Jag stängde ner och tyckte synd om mig själv, tänkte negativa tankar vilket inte va det optimala i den situationen.

Som tur va så har jag världens bästa familj och flickvän som verkligen tog hand om mig under denna tuffa tid. Men det var tufft jag saknade isen, lagkompisarna,matcherna och allt som hade med ishockey att göra. Jag gjorde ett försök att vara assisterande tränare för Köping a-lag där jag tidigare spelat. Väldigt roligt att få förfrågan ifrån Tobias Pennerborn. Jag kände att det var roligt till en början men efter ett tag så tröttnade jag och tänkte att jag vill spela ishockey inte vara tränare vid 21 års ålder. Därför hoppade jag av och utbildade mig till personlig tränare och massör för att hjälpa människor att undvika skador och lyckas med sina mål och drömmar!

Nu två år senare så drömmer jag att en dag kunna spela en ishockeymatch igen. Höften mår i dagsläget väldigt bra, tack vare att jag fann 3D-funktion som hjälper mig i mitt sätt att tänka hur jag ska träna och rehabilitera mig själv. Utbildningen fick mig också att bli intresserad om vilka faktorer det är som avgör hur vi fungerar, hur vi reagerar på olika lagar som de fysiska lagarna gravitationen och underlagskrafter. Våra biologiska lagar som hur vår anatomi är uppbyggd eller vilka gener vi fått? Beteende lagarna om vi är rädda eller negativa, hur påverkar det oss? Om du ser mig på gymmet eller i vardagen så kommer du inte tro att jag opererat höften fyra gånger. Men jag vet hur otroligt mycket stryk höfterna får i ishockey som är en snabb sport med hastiga ledrörelser med fem motståndare och en puck att hålla reda på. Mina höfter är inte redo för det på långa vägar. Jag är absolut inte rädd för att spela igen, min smärttröskel är otroligt hög, men nått jag lärt mig de senaste åren är att lyssna på kroppen och jag jobbar hårt med rörlighet och smärtfria övningar men det vill sig inte, än så länge. Men skam den som ger sig, Höftleden är oerhört komplex och fyra operationer har satt sina spår. Men så länge jag fortsätter med att ge kroppen bra förutsättningar så finns ännu möjligheten. Jag fortsätter kämpa med att bli en bättre människa och få ordning på höften och det hoppas jag ni andra gör också som har råkat ut för något liknande! Det finns alltid dem som har det värre och jag är tacksam för det jag har i livet!

//Robin